Finsmakaren

Bestämde mig för att lapa lite sol i eftermiddags. Placerade den färggranna filten mycket strategiskt precis utanför fönstret mot innergården. Den mottagna strålningseffekten bedömdes där ha ett lokalt maximum.

Denna slutsats var jag dock inte ensam om att dra, vilket jag snart skulle få erfara. Knappt hade den första av Pelle's bas-kavalkader nåt sitt klimax innan det flaxade till på min axel. Jag sprattlade våldsamt till och spejade panikartat efter en tänkbar förövare. Ingen där bortsett från grannkatten, som valde att inte avlägga vittnesmål.

Återgick försiktigt till lapandet, efter att noggrant ha synat de långbenta arachniderna på väggen. Andningen hann precis stabilisera sig innan det hände igen. Denna gång mitt i ett låtbyte, varför jag hörde de brummande vingslagen.

Gigantisk var den. Grå och luden. Gastkramande.

Viftade utan vidare funderingar bort djuret från huden. Hon (ja, det kändes som en hon, en typisk Solveig) landade på gräset någon meter bort, groggy. Greppade omedelbart min ena toffel och gjorde mig beredd att tysta henne. Men nej, så kan det inte gå till, jag dödar inte djur*. Mår hemskt dåligt av det. Får skuldkänslor. Solveig kanske hade något roligt att se fram emot, en semester i Eskilsparken eller liknande. Hon nämnde det dock aldrig, utan brummade bara på vimmelkantigt manér iväg mot nya äventyr.

 

De är ju bara insekter. Trots allt.


*Tvestjärtar & myggor tillhör sedan en tid tillbaka inte denna skara.