Finsmakaren

Positiv förstärkning är ett begrepp inom psykologin, vågar jag efter att ha konsulterat Wikipedia påstå. Det handlar om att med särskilda metoder öka sannolikheten för att vissa beteenden ska upprepas. Den som beter sig befinner sig vanligen längre ner i näringskedjan än bloggläsare likt dig själv, och lyssnar främst till Fido, Busan, Simba eller liknande. Päls stoltserar han eller hon ofta med, kan tilläggas.

Det gör nog emellertid inte du. Inte med någon som passar till soffan i vardagsrummet i alla fall, vilket för övrigt vore ganska groteskt om den gjorde. Jag är ingen kännare av kannibalstammarnas utbredning här i världen, men hoppas innerligt att den svarta marknaden tagit avstånd från just den typen av exotiska varor.

Hursomhelst. Bortsett från alla hårstrån verkar åtminstone det där med positiv förstärkning fungera på både dig och jyckarna. Liknelsen jag nu slutligen kommit fram till byter ut Gizmo's hundkex mot Jonas blogginlägg och den ynkliga matskålen mot finsmakaren.blogg.se. Det började ju så fint här. Minst tre inlägg i veckan var det nog, mer eller mindre substansfulla. Gizmo lade på sig ett par kilo, gissningsvis tillfreds med situationen.

Dessa extra kilon visar sig senare komma väl till pass då hundkexen inte ligger där i skålen lika ofta som de brukar. Självklart kollar han till skålen då och då. Han lever på hoppet, den kan ju fakiskt innehålla GNAWLER'S senaste, vilket vore synd att missa. Ibland ligger de också där, kexen, men längre och längre tid går mellan förfriskningarnas förtärbarhet.

Undrar hur Gizmo känner idag, när han för första gången på en månad skymtar nytt innehåll i skålen. Svårt att förklara, inte minst för honom. Lättare att konstatera andra saker, tycker Gizmo. Som att det faktiskt verkar vara lättare att leva på just hoppet, än sällsynta och ibland smaklösa hundkex.



Alltså - Du som läser detta är ytterst mottaglig för positiv förstärkning.
Eller bara ohälsosamt intresserad av vad jag har att skriva.
 

Mitt hjärta är ganska stort, fastslås i ett färskt expertutlåtande. Utlåtaren i fråga är varken diktare eller filosof. Inte heller historiker eller sportjournalist. Hon vet ändå, konstigt nog.

Det är svårt att svara på hur hon vet. Visst, hon har under de senaste 18 åren följt mina steg på nära håll, men det kan inte ha gett särskilt mycket kött på benen. Mina mer heroiska insatser är ytterst lätträknade, och det är inte ofta jag väljer att ta en kula för intet ont anande dagisbarn. Kallas jag för modig eller kärleksfull dansar ljudvågorna säkerligen högklassig rumba på ironi-frekvensen. Det är något lurt med hennes intima vetskap. Mycket lurt.

Kanske har det att göra med den där apparaten. Mycket futuristisk var den, med en påkostad monitor och långa tillhörande sladdar. Nästan som bläckfiskarmar faktiskt, för de klibbade fast på min kropp lite varstans. Låg där på pappret i några annorlunda minuter, medan hon studerade monitorn. Inte kan väl den ha sagt henne nåt. Den känner ju inte mig. Konfunderande.



Något långsam sinusrytm. I övrigt normalt EKG. Betryggande.

 

Sammanfattning
Jonas modifierar sitt flygplan. Det går sönder. Han ska limma ihop det.
Går 10 ronder mot Super Attak.

1. Inledning
Jag har ett radiostyrt flygplan. Det är ingen avancerad och påkostad farkost för seriösa hobbyister, utan en enkel och billig konstruktion för lättroade själar. Köpte planet på Teknikmagasinet förra sommaren. De såldes ganska friskt, vill jag tro.

Mitt blåvita flyg klarar fortfarande av att hålla sig i luften. Har inga allvarligare skavanker. Det saknar däremot utstrålning, vilket jag inte kan acceptera. Greppade nyligen penslar och färgburkar, och kladdade lite (se Bilaga #1).

Detta kladdande visade sig i efterhand ha varit aningen hårdhänt. Muttrarna på planets övre vingparti hade lossnat, vilket gav upphov till att det tekniska innanmätet blottades. Efter noggranna övervägningar beslutades att en ihoplimning var den bästa lösningen. Jag letade lite bland diverse modell-prylar, och fann utan problem ett i det närmaste oanvänt kvalitetslim. Super Attak. Klingar ryskt ogräsbekämpningsmedel.

2. Metod
Limmet jag hittade spelar helst dubbel, så att säga. Först agerar aktivatorn, som mest liknar en sofistikerad tuschpenna. Den doftar starkt av bilrengöring (ja, jag råkade peta mig själv på näsan, men det blev inget märke). Därefter ska den vanliga limsubstansen appliceras på ytorna där pennans udd farit fram. Problem.

Jag för limtuben mot planet och klämmer försiktigt i dess bakre regioner. Räknas inte som sexuellt ofredande, lagen är på min sida. Men inget händer. Jag klämmer därför lite hårdare. Fortfarande inget. Tar slutligen i för kung och fosterland. Noll framgång.

Efter en stunds återhämtning undersöker jag orsaken till problemet, vilken förstås återfinns i tubens korta hals. Den är pluggad. Igenmurad. Försluten. Likt ett Franz Jäger, om man så vill.

Inspirerad av Charles-Ingvar Jönsson bestämmer jag mig envist för att bräcka limmet, dock utan stetoskop. Hämtar ett gäng smala och metalliska föremål. Vinner till en början mest framgång med ett avklippt gem, vilket demonstreras nedan (Bilaga #2). Försöker på olika sätt att stabilisera metallpinnen, för att den använda hammaren ska få maximal effekt, men får trots mina mest helhjärtade ansträngningar inte hål på tuben.

Klurar vidare och snart trillar poletten ned. Ett häftstift blir den ultimata lösningen
(Bilaga #2). Det krävdes ett antal precisa slag med hammaren, men till slut kunde
Super Attak inte längre hålla emot. Fria luftvägar, at last.

Med blodiga och ömma fingrar höll jag ett kortare segertal. Plockade undan allt inbrytningsmateriel och vände återigen uppmärksamheten mot flygplanet. Bestörthet.
Ville först inte tro det, bara flinade och skakade på huvudet.

Allt lim - snustorrt.

3. Diskussion
Två hela timmar av mitt liv. Så mycket berövade detta lim mig. För stunden kändes det faktumet oerhört betungande. Den tiden kunde ha förvaltats mycket bättre. Möjligen.

Limmet har emellertid inte enbart fyllt mig med negativa erfarenheter. Super Attak lärde mig också en del nyttiga läxor. Numera vet jag till exempel att aktivator-os bör inhaleras oftare. Att jag har en stor och hemlig kluddgömma i en Marlboro-plåtask. Och naturligtvis, stenhårda limtuber är att betrakta med största skepsis.

Bilaga #1

         

Bilaga #2

          

     


Om du läst hela detta inlägg är det obligatoriskt att under Kommentarer notera ditt favoritdjur.
Anonymitet beivras. Hårt.
 

Står i kassa-kön på Coop Sveaplan. Ganska lång sådan, utgjord av en brokig skara människor. Precis framför mig står en äldre dam, och framför henne en yngre kvinna. Den yngre kvinnan lägger upp en ansenlig mängd varor på bandet. Den äldre damen ingenting. Själv håller jag i en 33cl Cola och en påse Tutti Frutti.

"Shit. Varför lägger hon inte upp nåt? Ska hon ha cigaretter, eller kanske ett telefonkort? Det här blir problem. Nedrans."

Tvekar en stund innan jag placerar ett sånt där skiljeblock på bandet tillsammans med mina varor. De glider så sakterliga framåt. Den äldre damen rör inte en fena. Ska precis uppmärk-
samma kassörskan om den problemartade situationen, då hon drar min läskflaska.

Jag: Neeä..!
Kassörskan: Jaså de här var dina? (Tittar på mig. Moderligt.) Ojdå...
Äldre damen: ... (Blänger. Hårt.)
Jag: Aaah... Men då är det väl kanske lika bra att jag betalar först då...
Äldre damen: ... (Blänger. Hårdare.)
Kassörskan: Ja jag har ju redan dragit denna (läsken)...
Äldre damen: ... (Blänger. På modersgestalten)
Kassörskan: 30 kronor blir det.
Jag: Japp. Sådär.
Kassörskan (till damen): Ja du hade ju inte lagt upp nåt på bandet så jag såg inte...

Just det. Felet var helt och hållet ditt, du äldre dam. Du hade bara dig själv att skylla. Du kunde ha lagt upp ditt gröna paket på bandet, och sluppit bli omkörd. Men icke. Tack kassörskan.



Tar min växel och försvinner illa kvickt ur butiken. Damen hade faktiskt en handväska.
Den såg tung ut.

 

Jag tog studenten i fredags. Avviker från min normala bloggstruktur genom att beskriva spektaklet med hjälp av lite fler bilder. Huvudansvarig fotograf: Lotta Altis.

06:30 - 08:00, champagne-frukost

         

Den tricoloriskt nyanserade morgonrocken tillhör ingen mindre än Guja Andersson. Övervägde till en början att bära mammas mörkblåa yasuragi-klädnad, men föll offer för frotté-förförelsen. Positivt, så här i efterhand.

Födan bestod av jordgubbar, bigarråer och snittar. Och champagne, förstås. Det var gott. Njutbart.

Ca 14:10 - 16:30, utspring och flakbrak

         

Euforiskt, är ordet.

Ca 17:45 - 21:00, firande på Stensborgsgatan 7

                   

Henrik Hardell. Sandlåde-kumpan. LEGO-ingengör. Trombon-kånkare.
Skolmats-marodör. Gepard-forskare. Vi har stått ut med varandra ett bra tag nu.

Vistelsen i trädgården var ytterst komfortabel. Området hade förvandlats till en student-oas, där jag och mr Hardell kunde avnjuta uppassning utan dess like. Tackar härmed alla som bidrog till detta, väl medveten om att endast ett fåtal av gästerna känner till mitt alias finsmakaren. Kamelen i grönt (på bilden till höger), eller Smaragd, som Omar garanterat skulle ha namngivit henne, gör det i alla fall. Tack du.


Efter en mycket gemytlig blixtvisit hemma hos familjen Halling bar det vidare till Harry's. Där återförenades jag inte bara med Henrik, utan också med en mängd andra mer eller mindre intima bekantskaper. Jag fick bland annat höra att jag genomgått stora fysiologiska förändringar, samt att min blogginläggsfrekvens är undermålig. Jaha. Jaja. Där ser man.

Trött, det blev jag så småningom. Och somnade, det gjorde jag.

Salig. Tacksam. Utpumpad. Dåsig. Ensam. Närsynt. Tyst.


Vad gäller den malplacerade versalen i rubriken (och tillhörande gement c) hänvisar jag till denna blogg, med vars upphovskvinna jag förde en angenäm konversation under fredagskvällen. Hon är tydligen en trogen läsare av mina sporadiska inlägg, och trogna läsares önskemål hörsammas glädjeligen.

 

Bestämde mig för att lapa lite sol i eftermiddags. Placerade den färggranna filten mycket strategiskt precis utanför fönstret mot innergården. Den mottagna strålningseffekten bedömdes där ha ett lokalt maximum.

Denna slutsats var jag dock inte ensam om att dra, vilket jag snart skulle få erfara. Knappt hade den första av Pelle's bas-kavalkader nåt sitt klimax innan det flaxade till på min axel. Jag sprattlade våldsamt till och spejade panikartat efter en tänkbar förövare. Ingen där bortsett från grannkatten, som valde att inte avlägga vittnesmål.

Återgick försiktigt till lapandet, efter att noggrant ha synat de långbenta arachniderna på väggen. Andningen hann precis stabilisera sig innan det hände igen. Denna gång mitt i ett låtbyte, varför jag hörde de brummande vingslagen.

Gigantisk var den. Grå och luden. Gastkramande.

Viftade utan vidare funderingar bort djuret från huden. Hon (ja, det kändes som en hon, en typisk Solveig) landade på gräset någon meter bort, groggy. Greppade omedelbart min ena toffel och gjorde mig beredd att tysta henne. Men nej, så kan det inte gå till, jag dödar inte djur*. Mår hemskt dåligt av det. Får skuldkänslor. Solveig kanske hade något roligt att se fram emot, en semester i Eskilsparken eller liknande. Hon nämnde det dock aldrig, utan brummade bara på vimmelkantigt manér iväg mot nya äventyr.

 

De är ju bara insekter. Trots allt.


*Tvestjärtar & myggor tillhör sedan en tid tillbaka inte denna skara.

 

Fick ett samtal härom natten, klockan 02:02. Skyddat nummer sökte tydligen mig.
Jag väcktes lite halvt av vibratorn och undrade vad som stod på. Förstod ganska
snart vad det hela rörde sig om.

"Aha, det är han igen, Mr Abroad. Att han aldrig lär sig, den där utlänningen."

Trycker bort samtalet, och efter några sekunder ringer det igen.
Jag trycker på svara, men säger ingenting.

Jag: ...
Han: Hellah?
Tror av någon anledning att han säger så.
Ska förmodligen vara "hallå".
Jag: ...
Han: Hellah?
Jag: Wrong number.
Han: Ney ney, vad heter du?
Jag: Jonas.
Han: Oh my God...
Jag: ...

Klick.

  

Jag valde rätt. Trots obefintlig erfarenhet.


       

Tog plats i fåtöljen, och inte i saccosäcken.

 

 


Noll hårvax. Noll överansträngning. Noll grader Kelvin.

Kylan förkroppsligad.

 

Arbetsledaren, eller vad den där trädgårdstomten till medborgare nu kan titulera
sig, hade något emot mig. Det rörde sig förmodligen om hat vid första ögonkastet.
Som med mig och Caroline af Ugglas, fast utan det betryggande avståndet.



                           

     113 st.                          17 st.                                               136 st.


Jag räknade rätt. Det var 113 havregryn-paket från AXA, vilket han på ett mycket
spydigt sätt misstrodde.

Tomten insåg till slut att han tagit fel, och ville därför revanschera sig. Han bestämde
sig för att agera rysk hemlig polis, och deporterade mig till tvättservetterna.


740 paket. Sen lämnade jag ICA Maxi.

 

Min kropp är under massiv belägring. Återigen har den onde och skoningslöse översten 
Otto von Birch kommenderat sina hejdukar till anfall. Första vågen anlände för några timmar sedan. En lyckad räd från Otto's perspektiv sett.

Skaderapport:

- 2:a, 5:e & 13:e ögonkompaniet totalt utraderade.
- Rödfärgat blod täcker stora delar av Glob 1 och 2.
- Enorma förluster i tårvätska rapporterade.
- Näsans infrastruktur illa tilltygad, andningsvägar är där obrukbara.
- Mycket byggnadsmateriel utblåst vid de 24 nödvändiga nysningarna.

Jag var dåligt förberedd. Försvaret hade inte en chans. Drastiska åtgärder måste tas till.

Utländska legosoldater från den meriterade organisationen Clarityn är på ingång. De känner till min terräng och har varit med förr. Även tungt artilleri i from av Rhinocort Agua kommer att tillkallas.

Tiden är knapp. Sommaren är i fara. Rädda den som räddas kan.



Otto von Birch, som vanligt iklädd militärmönstrat.

 

Var på stadsbiblioteket i onsdags, jag och Bäck skulle ha tag på lite litteratur om hårdnackade ryssar. Ingen av oss hade dock lånekortet med sig. Har faktiskt inte sett skymten av mitt eget sedan mellanstadiet, så därför tog jag chansen och fixade ett nytt.
 
20 kronor kostade det. Skinande vitt med en grå inramning. Med på köpet fick jag dessutom den gula och mycket genomarbetade regelbroschyren. Läste igenom den
idag, för att vara på den säkra sidan. Det är något Jonas Altis gör, försäkrar sig.

Under rubriken ÖVRIGT stod det som följer:

"Biblioteket ansvarar inte för de skador som kan uppstå på din egen utrustning då du använder lånade medier."

Ojdå, vadan detta. Skador? På min egen utrustning? Låter farligt. Vad är det för medier
de lånar ut egentligen?




Madam Irma Pince, jobbar hon på bibblan?

 

Dagens lunch, skolans säkerligen överbudgeterade kycklinggryta med knaprigt ris, föll mig inte alls i smaken. Följden av detta blev att jag vid hemkomsten drogs mot köket likt en annan hungrig hobbit. Till mitt missnöje ekade det retsamt i kylskåpet. Visst är vispad grädde gott, men utan pannkakor/plättar/våfflor är det rätt värdelöst en varm tisdagseftermiddag. Jag vände därför blicken mot brödskåpet. Kanske fanns där något gott fikatilltugg? 

Icke. Knäckebröd, riskakor och digestive. Så långt ögat kunde nå. Offrade mig på ett digestive, ICA's egna. Stoppade frustrerat in hela kexet i munnen och började med viss möda att tugga. Det var ett smärre misstag.

Vid en inandning följde ett gäng smulor med ner i halsen. Jag rosslade till, och drog upp en ansenlig mängd kex i näsgångarna. Wow, tänkte jag, och kände mig som en av de där dra-kondomen-genom-näsan-konstnärerna.




Ungefär en halvtimma tog det. Sen fick näskexklumpen ansluta sig till sina kompisar i
matspjälkningsapparaten.
 
 

Ska jag vara ärlig så är jag inte särskilt bra kompis med denna varelse.
Det råder en ömsesidig ovilja till kommunikation på alla dess plan. Har
funderat lite kring vad detta kan bero på. Hon är ju trots allt rätt snygg när
man tänker efter. Ung, fräsch och välsvarvad.

Titta bara på kroppen. Den robusta, vita och plastfjällsbeklädda kroppen
med sin utdragbara pisksnärtsvans. Och halsen sen. Grå, lång och
ståtlig med prima flexibilitet. Ansiktet, som hon för det mesta döljer vid sina
krävande jaktstrapatser, hyser ett par förföriska ögon och en magnifik mun.
Enligt lokala skrönor ska den som en gång kysst hennes läppar drabbas av
livslånga andningsproblem, något som vetenskapsmännen dock envist
fortsätter att förneka.



Dammdraken. Missuppfattad av många.
 

Roligt. Grabben som formulerar sig är 16 bast. Mitt nick är Dummer. Sonnie är en granne, från Norrköping.

"...inte så myke men om du Sonnie skule jelppa mej så när jag blyr stor så kan jag sen jelppa dej och Dummer men jag komer att altid jelpa dummer så myke jag kan men jag vet inte om jag kan jelpa dej sonnie men aja vi går ju i sama alias så jag atar att jag måste jelppa dej men någång komer du ocså jelppa mej eller..."

Han försöker i alla fall.

 

Reste nyss jorden runt tillsammans med mormor. Har gjort det många gånger. Vi är bra på det. Under täckmantel Pablo Picasso inledde vi idag vår resa i Madrid. Flög sedan via London till Miami. Köpte en revolver där i staterna, vilken vi tog med oss till Santiago.

Väl i Santiago var det fikapaus. Guja Andersson serverade kaffe och bullar. Han förklarade för oss att koppen med skeden var till mig, och den utan till mormor Kerstin. Bullarna var mycket färska vilket resulterade i att tre stycken hamnade i min bortskämda matsäck.

Från Santiago bar det av till Australien och Sydney. En dyr resa, men om man jobbat framgångsrikt som både detektiv och kemist i löneklass 8 så är det inget problem. Nairobi blev nästa destination, där hittade vi en bra affär. Investerade i en afrikansk trämask, lite magisk medicin och en dödskalle. Allt detta sålde vi sedan till bra förtjänst i Kairo, där vi för övrigt blev bedragna av en äldre dam. Återkomsten till Europa firades i Aten där vi bland annat tog oss en ordentlig titt på Parthenon. Det fanns många intressanta platser att skåda i Greklands huvudstad, men på grund av hemlängtan från min sida fick tåget föra oss i sakta mak hem till Madrid igen.

Blev ingen rekordresa denna gång, men likväl en lärorik och actionfylld tripp. 370 poäng skrapade vi ihop, att jämföra med rekordet på cirka 700. Särskilt ledsna för det blev vi dock inte, vi vet ju numera att en ihopsättning av flera fototgrafier kan kallas för collage, och inte bondage.



Spelet håller än. En fröjd för alla som vill bli allmänbildade á la 1997.

 

Jag har för tillfället Söders stiligaste keratin-utväxter. Helt klart.

Fast det där med manikyr, det är trots allt inte min grej.

 

Mamma prenumrerar på bingolotter. Tror att hon förutom föreningslivet även stödjer någon annan välgörenhetsorganisation genom att göra så, någon baktanke är det i alla fall med det.

Hursomhelst, eftersom ingen i familjen uppskattar att se Rickard Olsson dela ut lådor och driva med pensionärer i TV, blir det till min uppgift att sköta rättningen av lotterna. Detta sker naturligtvis på Internet.

Processen är mycket simpel. Man fyller i serie- och lottnummer och trycker förhoppningsfullt på RÄTTA LOTTEN. Nio gånger av tio möts jag av texten: Tyvärr, ingen vinst på denna lott, vilket gör mig mäkta besviken. Ett riktigt nederlag är det. Bingolotto har slagit mig på fingrarna. Igen.

Detta kan förstås inte accepteras. Jag måste revanschera mig. Därför börjar jag ändra lite i lottnumret, byter kanske ut den sista siffran eller något i den stilen. Jag är väl medveten om att denna nya lott ej tillhör varken mig eller min mamma, men vinstmeddelandet å andra sidan, är helt och hållet mitt. Ibland tar det 20 ändringar innan jag får en hörnbingo eller ett par sverigelotter, men det är det värt.

Jag vinner en symbolisk vinst, och Bingo-Berra slipper skratta ihjäl sig i graven. Döbra.


















Spelade faktiskt en del under denne herres glansdagar. Vann jag något? Nej.
 

Jag har ett pennställ till höger om datorskärmen på mitt skrivbord. Det är till färgen transparent, med fem olika fack formade som cylindrar i olika proportioner. Här följer en beskrivning av vad detta pennställ innehåller.

15 stycken kulspetspennor. Alla olika till utseendet, var och en med sin egen charm och historia. Ett urval:

Rapalysin-pennan. I färgkombinationen orange och blå. Mycket stilig i sitt orginalskick.

Sorbact-pennan. Grön och stilren. Snygga linjer. Helt klart den sportigaste av kulspetspennorna. I likhet med Rapalysin-pennan representerar den stolt ett läkemedelsföretag.

Illuminate står det på en av de mer spejsade, den sänder ut blått ljus vid ett tryck på den där knappen som vanligtvis pressar fram udden (för att skriva måste man skruva lite framtill på pennan).

Pacemaker-pennan. Från St. Jude Medical. Mycket skön att greppa. Besitter en kraftfull uddutskjutningskapacitet.

ICA-pennan. Plastig och tillgjord. Den andas massproduktion.

8 stycken blyertspennor. Endast tre stycken mäter mer än 10 centimeter. Av dessa har två hängt med sedan lågstadiet. Ett par kvalitetspennor med futuritiska motiv.

1 stycke tuschpenna. Mycket användbar. En bra investering av Jonas.

13 stycken sudd. Varav fyra går att använda. KP-suddet med masken Karl-Putte avbildad är en klar favorit.

6 stycken mynt. Ett från Rademachersmedjorna. Även en spansk femcentare. 50-öringen från 1973 är det enda svenska.

1 stycke plast. Av okänt ursprung och användingsområde.

1 stycke USB-minne. TwinMOS, 128 Mb. Innehåll ej verifierat. Teckenkombinationen W520M5WM0849 går att utläsa på en metalldel.

1 stycke täljsten. Kvarleva från högstadiet. Jag hann aldrig klart med täljstensuppgiften så jag tog hem ett par bitar. En av dessa blev till en stubbe vilken numera samlar damm i min bokhylla. Denna sten lever dock vidare i oskulpterat skick.