Livets vatten
Jag drack whisky i lördags. Hade jag inte gjort förut. Var först lite skeptisk, men lät mig övertalas. Bra skulle den tydligen vara, enligt Marcus Carnesten, min självutnämnde whisky-mentor. Han föreläste, mycket sakkunnigt och inlevelsefullt, om hur drycken ska till att åtnjutas på bästa sätt. Is, vatten i sin fasta form, hör inte hemma i det orginellt formade glaset. Vatten, is i sin flytande form, kan å andra sidan göra viss nytta. Frigöra fler smaker. Nästan tresiffriga till antalet, rent av.
För whisky innehåller tydligen mycket av den varan, smaker. Rena kavalkaderna, de där flaskorna. Den jag bjöds på härstammar från Skottland. Från destilleriet Linkwood. 15 år gammal. Den ska enligt expertis smaka av detta:
Ej utspädd: "Spicy with charred oak and aniseed. Rich fruitiness - bruised apples and bananas."
Utspädd: "Smoky - charred wood with fruit cake flavours"
Fruktig? Pfft. Kan inte vara många som uppmärksammar det. I min mening är smaken av tjär-nyanserad sprit tämligen framstående. Starkt och rökigt, var första intrycket. Dock inte alls outhärdligt, snarare gäckande annorlunda. Jag kan nog lära mig. Tids nog.
Men näe. Kunde ha utrustat mina smaklökar med GPS och blodhund.
Inte fan hade de hittat någon banankaka.
Bite the bait
Mitt minne levererade mig nyss nåt ganska delikat. Nåt som inte borde finnas kvar där, men likväl gör. Som sniglar på matbordet, ungefär. Tuggar väl inte så mycket på dem, antar jag. Tar därför detta på koncisaste manér.
Hade en gång i tiden en granne vid namn Johan. Han berättade för mig om en av sina klasskompisar. Kalle får han heta. Denna unge herre hade en smått underlig diet.
Han åt jiggar. Ja, jiggar, ni vet. Fejkfiskar, som inte alls liknar fiskar. Köpte ett stim varje
vecka, för att tugga på. Förmodar att han inte svalde dem, det hade ju slutat illa. En hel tjocktarm med jigg-rom. Usch.
Kalles Kaviar. Delikat.
Regeltvist!
Finland - Sverige 26-23 (8-9, 9-7, 9-7)
Underlaget var inte det bästa. Isen hade inte spolats på åtskilliga år och de många sprickorna blev allt tydligare. Vaktmästaren gjorde vad han kunde med en rulle
transparent tejp. Spelarna dolde sitt missnöje väl.
Sverige öppnade matchen bäst och vann första perioden knappt. Lagets vänsterback lider emellertid av kroniska balanssvårigheter, vilket gav sig till känna under resterande två perioder. Gång på gång slungade han pucken över sargkanten. Irritationen spred sig snabbt i de svenska leden. Finnarna kunde, trots en i kassen svajande Myllys, ro tillställningen i land.
Domaren höll matchen på en bra nivå. Tog inga kontroversiella beslut. Märktes knappt alls, rent av. Han konstaterade i efterhand att det är mycket tacksamt att döma hockey. Delvis på grund av det gedigna reglementet. Här följer ett par smakparagrafer:
§ - Regeltvist
"Om de tävlande är oense om något under matchens gång kan man säga "Regeltvist" till sin motståndare. (Detta innebär att man tar diskussionen efter matchen, om det behövs.)"
Just. Man kastar handskarna i spelargången, och inte på isen.
§ - Nedtryckning av spelare
"Man bör endast trycka ned spelarna när man själv har pucken. I annat fall ska det ske utan att det påverkar motståndarens spelmöjligheter."
Undrar hur högt man måste skrika. Eller vilka förudmjukelser som tar bäst.
Överdimensionerad? Pucken? Näe.
